Inlagd på BB

Då har man för första gången i livet varit inlagd på BB. Två nätter blev det totalt. Nu hittar jag lika bra på BB Stockholm som i min egen ficka :). 

Efter att värkarna kunde klockas till varannan minut, aldrig gav med sig och jag var helt slut åkte vi in för en kontroll i måndags natt. CTG: n visade precis som jag gissat regelbundna sammandragningar varje minut men ännu inte så starka att jag inte kunde prata eller andas igenom dem. Undersökning gjordes och ingen förändring hade skett med livmodertappen. Suck och stön. All denna smärta för ingenting. Jag började tappa hoppet. Och inte vart det bättre för att barnmorskorna tyckte det hela var mycket märkligt. Inga svar på varför fick vi. Dock beslutades att jag skulle få sova kvar och få Bricanyl under natten för att stanna av värkarbetet. Kanske var detta början på något och då ville de ha koll på mig och jag var tvungen att få vila för att orka. Sagt och gjort Nicke åkte hem och jag blev kvar. 

Bricanylsprutan jag fick hjälpte till och gjorde så att sammandragningarna försvann för en stund. Skönt att äntligen få sova efter flera dagars smärta. Jag sov helt okej under natten men vaknade på morgonen vid sjutiden av att värkarna var tillbaka igen. Nu höll jag verkligen tummarna för att nattens vila gjort susen. Öppen 3 cm och lite mjukare tapp. Inte mycket till resultat där inte, bara en liten förändring från gårdagen. Modet sjönk igen. Jag kommer att få ha det så här för alltid, Bebis vill inte komma ut och jag kan inte leva med dessa sammandragningar som dödar min rygg och tar all energi jag har. Läkaren förstod som tur var min situation och vi beslutade att avvakta under dagen för att kolla läget, ge nya sprutor och om ingen förändring skett, ta hål på hinnorna så att värkarbetet kunde komma igång. Hon konstaterade att ingen orkar föde barn efter 3 dygns konstanta värkar. 

Hela dagen låg jag i sängen på BB. Kollade Facebook, läste förlossningsberättelser och lyssnade till bebisar som föddes i rummen bredvid. Tortyr? Ja det kan man säga....Framförallt det sistnämnda. Ville inte ens gå ut i dagrummet för att hämta kaffe för att slippa se alla dessa glada föräldrar med nykläckta ungar som mös i sin bubbla.

På eftermiddagen gjordes nya undersökningar av både CTG och öppning men ingen förändring hade skett. Nu insåg jag verkligen att något måste vara fel. Så här kan det bara inte fungera... Även läkaren tyckte det hela verkade väldigt underligt. "Knivigt läge som hon uttryckte det" och jag kunde inte annat än hålla med. Samtidigt började det göra väldigt ont när jag kissade, vilket jag informerade läkaren om och jag frågade om det kunde vara en urinvägsinfektion som orsakade smärtan. Läkaren gjorde genast ett test och skickade mitt prov till labbet. Jodå, visst var det en urinvägsinfektion och nu började det hela klarna, för oss alla. Någonstans hade jag under graviditeten läst på nätet att urinvägsinfektion kan orsaka starka värkar om man är i slutet av graviditeten. Gissar att det var mitt undermedvetna som hämtade upp den informationen och tog upp frågan med läkaren. Genast fick pencillin mot infektionen och jag kände mig bättre nästan direkt. 

Några ytterligare piller senare och efter en välbehövlig vila försvann värkarna som ett brev på posten och jag kunde andas ut. Flera dygn av plåga var över. Google och min känsla för min egen kropp blev min räddare. 

Nu är vi hemma och väntar på att bebis ska komma på riktigt och leendet på läpparna är tillbaka :)