Bus eller godis?

Dags att fira halloween, både på dagis och på hemmaplan. Igår bakade vi halloweengodis med härligaste grannarna och idag var det ett jätteläskigt skelett som skuttade iväg till dagis i kylan. Härligt hur vi ärver amerikanska traditioner. 

'

Inlagd på BB

Då har man för första gången i livet varit inlagd på BB. Två nätter blev det totalt. Nu hittar jag lika bra på BB Stockholm som i min egen ficka :). 

Efter att värkarna kunde klockas till varannan minut, aldrig gav med sig och jag var helt slut åkte vi in för en kontroll i måndags natt. CTG: n visade precis som jag gissat regelbundna sammandragningar varje minut men ännu inte så starka att jag inte kunde prata eller andas igenom dem. Undersökning gjordes och ingen förändring hade skett med livmodertappen. Suck och stön. All denna smärta för ingenting. Jag började tappa hoppet. Och inte vart det bättre för att barnmorskorna tyckte det hela var mycket märkligt. Inga svar på varför fick vi. Dock beslutades att jag skulle få sova kvar och få Bricanyl under natten för att stanna av värkarbetet. Kanske var detta början på något och då ville de ha koll på mig och jag var tvungen att få vila för att orka. Sagt och gjort Nicke åkte hem och jag blev kvar. 

Bricanylsprutan jag fick hjälpte till och gjorde så att sammandragningarna försvann för en stund. Skönt att äntligen få sova efter flera dagars smärta. Jag sov helt okej under natten men vaknade på morgonen vid sjutiden av att värkarna var tillbaka igen. Nu höll jag verkligen tummarna för att nattens vila gjort susen. Öppen 3 cm och lite mjukare tapp. Inte mycket till resultat där inte, bara en liten förändring från gårdagen. Modet sjönk igen. Jag kommer att få ha det så här för alltid, Bebis vill inte komma ut och jag kan inte leva med dessa sammandragningar som dödar min rygg och tar all energi jag har. Läkaren förstod som tur var min situation och vi beslutade att avvakta under dagen för att kolla läget, ge nya sprutor och om ingen förändring skett, ta hål på hinnorna så att värkarbetet kunde komma igång. Hon konstaterade att ingen orkar föde barn efter 3 dygns konstanta värkar. 

Hela dagen låg jag i sängen på BB. Kollade Facebook, läste förlossningsberättelser och lyssnade till bebisar som föddes i rummen bredvid. Tortyr? Ja det kan man säga....Framförallt det sistnämnda. Ville inte ens gå ut i dagrummet för att hämta kaffe för att slippa se alla dessa glada föräldrar med nykläckta ungar som mös i sin bubbla.

På eftermiddagen gjordes nya undersökningar av både CTG och öppning men ingen förändring hade skett. Nu insåg jag verkligen att något måste vara fel. Så här kan det bara inte fungera... Även läkaren tyckte det hela verkade väldigt underligt. "Knivigt läge som hon uttryckte det" och jag kunde inte annat än hålla med. Samtidigt började det göra väldigt ont när jag kissade, vilket jag informerade läkaren om och jag frågade om det kunde vara en urinvägsinfektion som orsakade smärtan. Läkaren gjorde genast ett test och skickade mitt prov till labbet. Jodå, visst var det en urinvägsinfektion och nu började det hela klarna, för oss alla. Någonstans hade jag under graviditeten läst på nätet att urinvägsinfektion kan orsaka starka värkar om man är i slutet av graviditeten. Gissar att det var mitt undermedvetna som hämtade upp den informationen och tog upp frågan med läkaren. Genast fick pencillin mot infektionen och jag kände mig bättre nästan direkt. 

Några ytterligare piller senare och efter en välbehövlig vila försvann värkarna som ett brev på posten och jag kunde andas ut. Flera dygn av plåga var över. Google och min känsla för min egen kropp blev min räddare. 

Nu är vi hemma och väntar på att bebis ska komma på riktigt och leendet på läpparna är tillbaka :)

Mina grabbar!

Orkar inte ens sammanfatta de senaste dagarna. Gör istället summeringen att jag känt mig som en chipspåse gör när någon slänger den på marken och trampar på den. Typ. Men efter flera dagars värkar dag och natt fick jag äntligen sova inatt och det känns nu som att livet kommit tillbaka. 

Istället för en lång beskrivning av en låååång latensfas (har lärt mig allt om denna under dessa dagar) njuter jag av bilder på mina finaste killar. Dessa busfrön har jag fått äran att busa, mysa och leka med under helgen. Jag älskar er!

Häng med päronen!

Igår fick jag äran att hänga med mina päron - alla tre!. Inte tillsammans men på tu man hand. Regnet öste ner under gårdagen men jag tog bilen för en kaffe och lite shopping nere på Skepparholmen med mamma. Otroligt lyxigt att ha en arbetsplats med så fin utsikt. När bebis kommit och jag och Nicke kan ta en kväll/natt på tu man hand ska vi boka in oss där för spa och middag. Var otroligt mysigt förra gången, trots att brandlarmet gick mitt i natten och vi blev tvugna att utrymma lokalerna :). Det var den nattens sömn :). Kanske måste boka in tjejerna i mammagruppen också...? Ja det gör jag :)

Efter kaffet och mammamyset blev det lunch med pappa och Brittis på Erssons i Sickla. Härligt att få bli bortskämd och bjuden på supersmarrig fiskgryta. Precis vad jag behövde. Har konstigt nog inte varit på Erssons tidigare trots alla besök i Sickla. Men riktigt bra lunch och trevlig miljö måste jag säga. 

Idag är det inte mycket på agendan. Lugnt och skönt. Kanske orkar jag rensa garderoben eller ta tag i stryktvätten på sin höjd. Framtiden får utvisa... Men först kaffe. 

Sa han att han var pensionerad?

Så sjukt imponerad av min pappa. Han kan ju allt. För att inte behöva använda arkitektens tid bestämde vi att vi själva skulle mäta upp vårt hus så att arkitekten kan göra underlaget till vårt Bygglov, det vill säga de riktiga ritningarna. När vi säger vi i detta sammanhang innefattar det pappa också. Eller han har faktiskt gjort hela jobbet.. vi har inte gjort ett dugg. Pappa har ensam mätt upp hela huset och skrivit ner alla mått och kom igår tillbaka med detta :). Jag är så grymt imponerad och tacksam. Sa han att han var pensionerad? 

I väntan på... vadå?

En av de bästa teateruppsättningar jag har sett är "I väntan på Godot". Två personer, Vladimir och Estragon väntar på en man som heter Godot. Ja det är i princip vad pjäsen handlar om. Men egentligen tror jag det handlar om hoppet och att inte veta vad som komma skall. Varför kom jag att tänka på detta nu då? Jo för det är precis så det har kännts de senaste dagarna. Vladimir och Estragon grälar och funderar tillslut på att ta livet av sig - så illa är det inte här, det kan jag lova, men frustrationen har definitivt infunnit sig. 

4 dagar har gått nu med regelbundna värkar/sammandragningar. Onda från och till men definitivt starka. I helgen blev det en tur in till BB för att konstatera att jag öppnat mig 2 cm. 2 ynka cm för så mycket arbete. Det var riktig dåligt betalt tycker jag. Men så är livet. Efter detta har slemproppen gått (ursäkta den intima informationen) och vi väntar, och väntar, och väntar... Lätt att bli tokig minst sagt men idag har jag bestämt mig för att det är en bra dag. Jag ska göra saker jag tycker om, vila och kolla film. Inte fokusera på att känna efter. För se hur det går :-).

För att skingra tankarna under gårdagen gick vi hela familjen till gröna fotbollsplanen. Jag är grymt imponerad över mina pojkar (inte minst över att de stretchar innan matchen... bra där...)

Mysdag med maken

Lugnet före stormen brukar man säga. En sådan dag hade Nicke (och jag) igår. Mysfrukost på Urban Deli bara vi två, handling på Maxi (hur glamouröst kan det bli :)) och ett möte med morfar och arktikten. Nu vet vi hur vårt nya hus kommer se ut och det känns jättebra. De första ritningarna var fina men ganska mycket mer omfattande än vi tänkt oss. Planen som ligger nu känns både bättre och mer lagom för oss. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet. 

Inatt trodde vi förresten att förlossningen hade startat på riktigt. Värkarna höll på hela dagen igår och kom med 10 minuters mellanrum. Vid 23 ökade takten och smärtan kom med 3 minuters mellanrum... i en timme. Sen dog det. Fan! Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Inga värkar denna morgon, bara kramp neråt och en del sammandragningar som kommer oregelbundet. Vi får väl se om detta är lugnet före stormen eller om det är låååångt kvar. Framtiden får utvisa. Skulle dock betala en miljon för en spåkula just nu. Ge mig svar! 

Sammandragningarna från helvetet!

Jaha, då sitter man här. Sammandragningar från helvetet var tionde minut. Besök hos barnmorskan igår. Susanne kunde knappt röra mig där nere för att kolla huvudet innan jag skrek rakt ut av smärta. Ont ont ont. Nu väntar vi alltså bara på att det hela ska sätta fart ordentligt. Och håller tummarna för att kroppen inte luras och det hela stannar av. Hatar denna väntan. 

Vilken bebis kommer först?

Utflykt till stan är en perfekt aktivitet när man VAB:ar ickesjuk son och samtidigt vill få tiden att gå på hemmaplan. Åka buss, t-bana och att få köpa yoghurtglass i Gallerian är dessutom extra vardagslyx när man är 3 år. Lyx för mamma blir det när man får träffa sin goa vän Anna Cecilia och fullkomligt grotta ner sig i gravid- och bebisprat. Anna Cecilia och Diegos bebis är beräknad till nu på lördag. Det vill säga ungefär två veckor före oss. Dock är hon förstagångsföderska så statistiskt bör hon gå över tiden. Tänk, vi kanske föder på samma dag? Ska bli spännande att se. 

Kanelbullemilkshake

Hur underligt låter det? Väldigt... jag vet. Men oj så gott. 

2 dl mjölk, 250 gram vaniljglass, 1 överbliven kanelbulle. Kör i allt i mixern. Njut! Sa jag att att jag var gravid? Och nej... jag drack inte upp båda två...